Carter

Jag saknar att känna din tyngd i mitt knä. Hur du sträcker ut dig och tar plats. Jag vill att du ska ta sån plats. Fysiskt. Inte bara i mitt hjärta. Jag saknar att vakna av att du snurrar ditt halsband så det pinglar av bara fan. Av att du jamar galet högt för att du vill gå ut och sedan igen tio minuter senare för att du vill in igen.
Jag saknar hur du la dig i mitt knäveck när jag skulle sova. Hur dina tassar luktade och att pussa dig på huvudet sådär som du hatade.
Din stol vid köksbordet är så jävla tom. Jag får äta min frukost ifred och jag hatar det.
Det känns säkert lättare med tiden. Kanske om hundra år. Tills dess får jag låtsas.

L