Carter

Förberedelserna för kvällens 50-års fest är i full gång här i huset. Jag passade på att smita undan både dukning och soppslängning genom att ta hundarna på en skön, avslappnad promenad i skogen. Vet inte när jag ska lära mig att en skön, avslappnad promenad inte går att uppnå med 2 hundar som kör stenhårt på det faktum att de är över 10 år och därför automatisk blivit dementa och glömt allt vad uppfostran heter.
Vi fick alltså en solklar avvikning av ena hunden. Ena sekunden var hon där och nästa var hon väck. Ropade, skrek, gormade, blev vansinnig, lockade och blev mer vansinnig. Plötsligt hördes ett litet knakande inne i granskogen, några ormbuskar svajade misstänkt, och jag hade inget annat val än att ge mig in i bushen och hämta hunden som stod där och nöjt smaskade i sig harbajs. Grabbade tag i nackskinnet och drog ut med henne på stigen igen samtidigt som jag gjorde arga ljud. Men när man är över 10 år är man inte bara automatiskt dement. Man är döv också...hon viftade glatt på svansen och kräktes sedan bajs på min sko. Andra hunden, som lider av dålig självkänsla, tog på sig skulden och vägrade gå mer alls.
Utöver myggbett, fästingar, grenar i ögonen och bajs på skon fick jag alltså släpa hem en kuvad storpudel medan den andra travade på bredvid mig och undrade om hon kunde få ett tuggumi.
  Snälla ge mig en soppåse att gå ut med istället.
 

L